Packat och klart för flytten till Lettland

Nr 11/2022

Göteborgs Kex. Maskinoperatör Anette Holländare, 63, hade velat jobba kvar på fabriken. Foto: Janne Danielsson

Klockan 23.59, den 23 december har den sista kakan bakats.  Då stänger fabriken i Kungälv för gott och 134 års kexhistoria går i graven. 

I stället flyttar produktionen av Göteborgs Kex till Lettland. 

– Det känns förjävligt, säger Anette Holländare, maskinoperatör, som arbetat på ”kexen” i 42 år. 

 

Intill strandkanten av Nordre älv, med utsikt mot Bohus fästning, har hundratals miljoner kakor bakats genom åren. Singoalla, smörgåskex, Brago, Tom & Jerry kex – för att nämna några. Men nu är den söta kakdoften som varit Kungälvs signum snart ett minne blott. Produktionen som pågått här –  dygnet runt –  i två och treskift sedan 1888, upphör natten mot julafton. 

Nedläggningen innebär att kommunens största privata arbetsgivare försvinner, och på ett känslomässigare plan – att en bit svensk kexhistoria går ur tiden.

Samtidigt blir framtiden osäker för flera livsare som arbetat länge i fabriken. 

En av dem som inte vet hur livet kommer att bli är Anette Holländare, 63:

– Om man får svära, så säger jag att det känns förjävligt. Jag fick frågan om jag kunde tänka mig att arbeta som maskin-operatör på ett annat ställe nu när fabriken stänger. Men det vill jag inte. Jag trivs här och hade velat stanna. 

Sedan 2018, då Göteborgs Kex ägare, Norska Orklakoncernen aviserade att produktionen ska flyttas till andra sedan Östersjön, har ett omfattande omställningsprojekt pågått. Anställda har erbjudits internutbildningar och certifiering av kunskaper för att komma vidare i sina yrkesliv. Men det hjälper inte alla.

Birthe Karlsson, 64, började arbeta vid fabriken den 10 december 1979. Hon slår ut armarna i en gest och undrar: 

– Vem kommer vilja anställa mig? Jag har ett år kvar till pension. 

Arbetet som maskinoperatör är tungt och förenat med förslitningsskador, men sammanhållningen på ”kexen” har alltid vägt upp, tycker hon.

– Många av oss har varit här länge, och trivs. I början tänkte jag att jag skulle vara här ett kort tag, men jag blev kvar, precis som många andra.  Vi har jättebra sammanhållning och är i princip uppväxta tillsammans. 

• Hur känner du nu när fabriken stänger?

– Det är skit. Jag vet inte vad livet kommer att ge mig nu. Men någonting får det väl bli, kanske undersköterska eller vårdbiträde. 

Att det bara är någon månad kvar till stängning märks tydligt inne i fabriken. Maskiner som ska flyttas till Riga har plastats in, maskiner som ska kasseras har stängts av i väntan på begravning. Men det är framför allt något annat som känns, en tystnad bakom bruset av de linjer som fortfarande är i gång. 

Dorota Galik, som arbetat på Göteborgs Kex i 23 år, och varit klubbordförande i 8 år lotsar runt. Hon berättar att många redan gått vidare till nya jobb och att sjukskrivningarna bland de som är kvar har skjutit i höjden.  

– Så här tomt brukar det inte vara, konstaterar hon, stannar till vid en av de avstängda maskinerna och fortsätter:

– Här producerade vi pepparkakor, men i år blir det inga.

Som klubbordförande har Dorota Galik spelat en viktig roll sedan beslutet om flytten kom. 

– Protesterna har varit massiva, både från ortsbefolkningen, våra lokala politiker, och från förbundet. Det har startats facebook-grupper, och allt möjligt. I början hyste vi en förhoppning om att företaget skulle ändra sig, men så blev det inte. 

Anledningarna till flytten är flera. Läget vid älven gör det svårt att expandera, fabriken som varit i drift i 134 år är dessutom i behov av omfattande renovering. Orkla som äger marken vill nu i stället bygga bostäder på platsen. 

– Läget är ju attraktivt, precis vid älven, konstaterar Dorota Galik. 

En annan person som varit med och kämpat för fabrikens överlevnad är truckförare och vice klubbordförande Elisabeth Bredesen. Men precis som sina arbetskollegor har hon nu behövt se över sina möjligheter att få nytt jobb efter nedstängningen. 

– Jag har bestämt mig för att plugga beteendevetenskap och psykologi. Det får bli någonting annat nu när det här inte kommer att finnas kvar. 

• Hur har Kungälvsborna reagerat på nedläggningen – fabriken är ju ett känt landmärke här?

– Det är ingen som är glad. I somras stängde vi vår kakbutik ”Bräckboden”, men det kommer fortfarande folk hit nästan varje dag och undrar om vi inte kan öppna igen. 

I kylen på klubbrummet plockar Elisabeth Bredesen fram en påse Baddare, ett av Västsveriges mest älskade bakverk, som de senaste åren bara bakats enstaka gånger, eftersom de är svåra och ganska dyra att producera. 

– Nu blir det inga fler Baddare. Men jag har sett att folk säljer på Blocket, för 4 000 kronor påsen. Varsågoda, ät och njut.

• Den 23 december stänger fabriken för gott, hur kommer den dagen att bli, tror du?

– Jag tror att många kommer att vara här då. Både de som jobbar, har jobbat här och folk från trakten. Det kommer att bli en känslomässig dag.

Relaterade artiklar