Samling inför ny avtalsrörelse

Nr 4/2019

På Livs verksamhetsträffar, som hölls i mitten av mars, sparkades avtalsrörelsen igång. På bilden syns deltagare från region Väst. Foto: Malin Klingzell-Brulin

Avtalsrörelsen har dragit igång. På vårens verksamhetsträffar diskuterades vilka krav som ska drivas framöver. Höjda löner hade högsta prioritet, även att alla garanteras reallöneökning.

På alla fem verksamhetsträffar var den senaste enkäten till Livspanelen utgångspunkt för diskussionen.
– För dem i panelen är det glasklart vilken fråga som anses viktigast. Flest anser att det är ökad reallön. På andra plats kommer jämställda löner vilket var lite av en bubblare. Arbetsmiljö kommer på tredje plats, berättade Anders Hernborg, Livs ombudsman på region Västs verksamhetsträff i Göteborg.
I enkäten till panelen hade också ställts en fråga om lönen höjts: Får ni som kollektiv ut de avtalade lönehöjningarna på er arbetsplats varje år? Det visade sig att 77 procent av de i panelen (som bestod av 650 personer) visste att de fick det men 16 procent visste inte om de fick det och 7 procent svarade att de inte fick det.
Det har också framkommit av den senaste lönestatistiken, att lönerna bara höjts med 1,6 och inte med de förväntade två procenten som avtalet säger, se Mål & Medel nummer 10/2018.
Enligt lönestatistiken fanns det medlemmar som inte fått en ökad reallön under 2017. Ett problem kan vara individgarantin som är på 50 procent och potten som är på 50 procent som ska fördelas efter förhandling. Det framkom på flera av verksamhetsträffarna att arbetsgivare ansett att de äger potten och kan göra vad de vill med den.
– Kan vi inte hålla i lönebildningen hela vägen, så leder det till att medlemmar inte får ökad reallön. Den enklaste saken är givetvis att öka individgarantin så mycket som möjligt, sade Anders Hernborg.

Runt om på verksamhetsträffarna diskuterades hur man i kommande avtalsrörelse kan komma åt problemet och garantera alla den löneökning de har rätt till.
På verksamhetsträffen i region Mitt sa Miguel Zuniga att medlemmar på små arbetsplatser kan ha svårt att på egen hand hålla reda på när lönerevisionen ska göras.
– Man stöter på medlemmar som säger att de inte vet om de fått årets lönehöjning. Särskilt när det är treårigt avtal vet man inte, sa Miguel Zuniga.
Leif Börjesson, på verksamhetsträffen i region Väst, berättade att de på Källbergs i Töreboda först gör en lönekartläggning och att den sedan ligger till grund för lönesättningen och används som en del av lönesystemet:
– På så sätt hittar vi grupper som ligger lägre än vad de borde göra när vi värderat jobben, det har varit ett bra verktyg.
Det diskuterades huruvida de lönesystem som fanns var fungerande eller inte.
Berit Starkenberg, på verksamhetsträffen i region Öst, berättade om det system de haft på Mondelez (Marabou) i Upplands Väsby sedan 1993.
– För ett antal år sedan så räknade jag ut att den som låg lägst hos oss tjänade mer än kollektivavtalet, sade Berit Starkenberg och fortsatte:
– Vi har hittills haft generella utlägg men vi skruvar i lönesystemet två gånger per år och då flyttar vi upp personer varje gång, ungefär elva personer. Det som jag ser tendenser till som jag blir orolig över är att det är männen som får höjda löner, så har vi inte haft det tidigare.

Förutom löneförhöjning ville flera av deltagarna på verksamhetsträffarna se en utbyggnad av deltidspensionen med hänvisning till att det finns ett tryck att jobba längre, men att det är tufft att orka det om man har ett tungt jobb.
Stefan Hall, på verksamhetsträffen i region Mitt, lyfte både fram behovet att ta in pengar till pensionssystemet generellt och frågan om märket: Sätter vi det för lågt?
– Det har med fördelningen i samhället att göra. Klyftorna ökar mellan oss och de rikaste i samhället, men också mellan oss och tjänstemännen. Vi måste göra något åt dessa växande klyftor som splittrar samhället. Den diskussionen måste vi som fackförening börja föra.

Relaterade artiklar