Sista året för Boxholms Ost

Nr 12/2018

Jon Björkegren och Jonas Petterqvist vänder ostar. 80 kilo väger formarna som vänds en gång i timmen. Foto: Staffan Gustavsson

– Det är gemenskapen som jag kommer att sakna. Många har jobbat ett helt yrkesliv här, började efter skolan och blev kvar. Så är det också för mig, säger Jonas Petterqvist, Livs klubbordförande på Boxholms Ost.

Tidigare under dagen hade Jonas Petterqvist den första MBL-förhandlingen om nedläggningen. Arla vill hålla igång mejeriet i Boxholm under hela 2019 för att kunna flytta ostproduktionen bit för bit till Östersund. Det två mejerierna kommer under året att köras parallellt.
– Vi ska dra ner och så ska Östersund dra upp, men det blir marigt om för många slutar. För att det ska fungera måste många stanna kvar på mejeriet och då måste de erbjuda en lockande stanna-kvar-peng. Det är det som vi förhandlar om, säger Jonas Petterqvist.
Det är bråda dagar för honom som klubb-ordförande. Media vill ha kommentarer och i brukssamhället som inte är så stort protesterar man mot att mejeriet läggs ner, men han verkar ha förmågan att ta det lugnt.
Han är 37 år och började sommarjobba 1998 och fick efter gymnasiet fast jobb 2000. Arbetskompisarna som också har jobbat länge har blivit som en familj.
Det är det som är det roliga med att många stannar kvar och jobbar länge på samma ställe.
– Det var min farsa som sökte jobb åt mig, han ville att jag skulle se hur tungt det var, så att jag blev motiverad att plugga vidare, säger han och tillägger inte utan stolthet:
– Jag började som vassledräng.

Arbetet är fortfarande tungt, det är mycket manuellt, kallt och fuktigt. I produktionen är de 15 personer, bara män, inga kvinnor och i vasslerummet vänds ostarna som ligger i pressformar, för hand. Lådorna med nyformad ost väger 80 kilo, har handtag och vänds av två personer en gång i timmen. Efter en arbetsdag känns det i kroppen.
– Egentligen är jag för lång för det här och jag har haft ryggskott och borde väl göra något annat.
På mejeriet kan han göra det mesta, han är operatör, lagerarbetare och ystare. Idag har de gjort paprikaost. Det är en sort som han åt som barn.
– Är man uppfödd på Boxholms ost blir man lång, skämtar han.
Det är fortfarande mer hantverk än industri. På skärmen i apparatsalen syns mjölkmängd och flöden, allt ställs in för hand, och det finns ystningsscheman (recept) som talar om vilka temperaturer och hastigheter det ska vara för olika ostsorter. På ystningstanken kan man öppna luckan och se rörverk och brytkniv, här blandas ostlöpen.
Kunskapen finns fortfarande hos människan. Det är det fina med ett ysteri av Boxholms typ, men nackdelen är dels det fysiskt tunga arbetet, dels skalan som är för liten för att klara konkurrensen i det billiga segmentet, där importosten regerar.
Jonas Petterqvist gick en ystningskurs 2002, två år efter att han fick anställningen, men det mesta har han lärt sig på plats. Det är ett ysteri och inte en fabrik.

• Gör det att osten smakar annorlunda?
– Ja, det tror jag.

• Är det hantverk?
– Ja, det tycker jag att man ska kalla det. Vi har haft förhoppningar om att vi skulle kunna bli en pilotanläggning, där vi tar fram ostar med nya smaker. Det är ju svårare i stora mejerier med långa serier. Vi har ju också en egen ostbutik.
Det har varit rast och arbetskamraterna kommer tillbaka till jobbet med att vända ostar i vasslerummet.
Mattias Hektor började sommarjobba 2006 och kan det mesta, men har inte varit i apparatsalen. Fast jobb fick han 2010.

• Har du något hopp om fortsatt produktion?
– Hopp har man ju alltid. Men jag tror inte att det går att ändra beslutet. Om vi ska vara kvar behöver vi moderniseras. Det är stora investeringar.
Han har inte själv deltagit i protesterna, men berättar att hans fru skulle ha gått med i tåget men att hon fick förhinder på grund av barnen.
Jon Björkegren, en annan av mejeriarbetarna, har jobbat i sju år och vet inte hur länge han kommer att stanna kvar.

• Vad skulle du vilja göra?
– Plugga tror jag, men inte livsmedel, för det känns så nischat.
Han är 28 år och tycker ändå att han fått lära sig mycket, eftersom det är så mycket hantverksproduktion. Ett tag var han i labbet och tog prover.

Per-Olof Svahn, jobbar också i vasslerummet denna dag och hör till dem som har längst anställning, började 1986 och har kombinerat sitt arbete med längdskidåkning på hög nivå. För två år sedan, då han var 49 år gammal, gick han i mål i Vasaloppet bara åtta minuter efter vinnaren. Han är med i Boxholm-Ekeby skidklubb och fick tiden 4.05.38 och kom på plats 42. I år åkte han på 4 timmar och 39 minuter och kom på plats 78. Som bäst har han kommit på 15:e plats.
• Har du några idéer om vad du ska göra?
– Jag har varit i kontakt med Axelsson Cykel & Sport i Väderstad. Mitt intresse är skidor och jag har hållit på sedan 1985.
Det är många som jobbat länge. Peter Johansson i saltlakerummet fyller 60 nästa år och började 1978. Det är 40 år sedan.
– Det känns lite snopet att mejeriet ska läggas ner, säger han.

• Några förhoppningar?
– Det är tveksamt. Men om de inte får igång produktionen i Östersund kanske det kan bli lite förlängning.

• Känns arbetet i kroppen?
– Ja, det gör det. Det är baksidan av jobbet. Det känns i hela kroppen och så är det tuffa arbetstider. På vissa skift börjar vi klockan två på natten.
En som också jobbat riktigt länge på mejeriet är produktionschefen Tomas Palmkvist. Han började som många andra efter skolan, det var för 40 år sedan, ett sommarjobb, och så blev han kvar och vidareutbildade sig, gick mejeriteknisk utbildning i Falkenberg.
Utvecklingen av kryddostarna tycker han har varit rolig. Våren 2017 började mejeriet samarbeta med årets kock Johan Backéus som i mars var på plats på Boxholms Ost och då kom med en drös av förslag, varav tio till tolv testades, berättar Tomas Palmkvist.

• Vilken är drömosten?
– Lagrad ost tycker jag om. Det är det som ger smak, även chiliosten. Den kan lagras länge, jag hade en ost som legat i sju år, men det kanske är för mycket. Årslagrad gräddost är ju en favorit till jul, men jag låter den gärna lagras i två år.

• Hur känns det när Osten ska flytta?
– Jag är lessen. Jag har inte en aning om vad jag ska göra. Jag är inte tillräckligt gammal för att gå i pension.
I ostbutiken som ligger i samma byggnad kan kunderna provsmaka olika sorter. Det finns bland annat Fänkål och dill, som var den kryddblandning som Johan Backéus tog fram i år.
– Vi hade smygpremiär i augusti, säger Anna Hoff som jobbar i butiken. Den är populär. Johan Backéus tog fram fem olika kryddblandningar som alla i personalen fick prova och sedan rösta om vilken som skulle väljas.
Hon berättar att de har haft jättemycket kunder efter nedläggningsbeskedet. Facebookgruppen för att bevara mejeriet har samlat 17 000 medlemmar. Det kommer en strid ström med folk till ostbutiken, medan vi är där. Nedläggningen upprör många och de stödköper.

En av kunderna är Daniel Sjöstedt med dottern Elise, som visar sig vara en kusin till Jonas Petterqvist. Så är det ofta i Boxholm, man känner varandra, många är släkt och många har jobbat på mejeriet.
– Jag gick inte själv i protestmarschen mot nedläggningen, säger Daniel Sjöstedt men min fru och mina barn gjorde det.
Daniels fru är med i Boxholms Musikkår och några orkestermedlemmar, bland annat Maria Sjöstedt, gick i täten.
Blåsorkestern har funnits så länge bruket har funnits, det startades en gång i tiden av fackföreningen, och flera av mejeriarbetarna är medlemmar. De övar torsdagar i Folkets hus.

Jonas Petterqvist var själv länge aktiv i musikkåren och även Rasmus Palmqvist, som är produktionschefens son. Eftersom det är torsdag när Mål & Medel är på besök åker vi till Folkets hus för att ta en bild på orkestern som spelar i protest mot nedläggningen.
Rasmus Palmkvist som jobbar på mejeriet och spelar trumpet tycker att nedläggningen är tråkig. Han vet inte vad han skulle vilja göra i framtiden, men kan tänka sig söka ett nytt livsmedelsjobb. I närheten finns ju både ASM i Mjölby och Pastejköket i Tranås.