Svenska modellen hotad om medlemstapp fortsätter

Nr 6/2019

Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, presenterar sin senaste forskningsrapport utgiven i samarbete med Arena idé. Foto: Malin Klingzell-Brulin

Allt färre går med i facket. Allvarligast är situationen bland utrikes födda arbetare. Nu gäller det att facken mobiliserar, för om trenden håller i sig så hotas den svenska modellen.

Det framgår av forskningsrapporten Den svenska modellen i fara? där professor Anders Kjellberg analyserar facklig medlemsutveckling, organisationsgrad och kollektivavtalstäckning 2000–2023.
Även om Sverige har den högsta organisationsgraden jämfört med andra länder har den stadigt sjunkit de senaste åren. Det gäller framför allt arbetare. 2000 var drygt åtta av tio med i facket, 2018 var knappt sex av tio med. Fortsätter den negativa trenden kommer bara drygt hälften av arbetarna att vara organiserade 2023.
– Än så länge klarar sig den svenska modellen ganska bra. Men om facken inte reagerar i tid så kan den komma i fara, säger Anders Kjellberg.

Ett allvarligt orosmoln är att organisationsgraden bland utrikes födda arbetare sjunker. 2006 var det ingen större skillnad. Men 2018 är endast 47 procent av arbetare, födda utanför de nordiska länderna, med i facket.
Denna negativa utveckling är allvarlig av tre skäl, enligt Anders Kjellberg. För det första har utrikes födda svag anknytning till och jämförelsevis mindre kunskaper om svensk arbetsmarknad. För det andra arbetar de redan idag inom sektorer som har låg organisationsgrad och dåliga villkor. För det tredje för att nästan hela sysselsättningsökningen framåt kommer att ske bland utrikes födda.
– Om inte facken lyckas rekrytera de utrikes födda kommer det bli mycket svårt att höja organisationsgraden, konstaterar han.

Samtidigt har inte organisationsgraden sjunkit lika mycket bland tjänstemän, tvärtom så är i dag fler tjänstemän än arbetare med i facket, 72 procent av tjänstemännen var organiserade 2018 jämfört med 59 procent av arbetarna.
– Det är en unik utveckling, säger Anders Kjellberg som också påpekar att den är bekymmersam om den håller i sig eftersom det leder till att klyftan mellan de båda grupperna ökar.
Hur kan det komma sig att fler tjänstemän än arbetare är med i facket? Det finns flera anledningar till detta. En är alliansregeringens kraftiga höjningar av avgifterna till a-kassorna och försämringen av villkoren i arbetslöshetsförsäkringen under åren 2007–2008 som ledde till ett kraftigt medlemsras, framför allt förlorade LO-förbunden medlemmar.
– De som tjänar minst fick betala mest till a-kassan. De rena fackavgifterna är ofta högre i LO-förbunden än i tjänstemannaförbunden. Det här ledde de första åren till ett medlemsras på flera hundratusen fackmedlemmar, berättar Anders Kjellberg.
Därefter följde finanskrisen 2009 och arbetslösheten ökade. Men fler gick inte med i facket trots dåliga tider. Det berodde på att avgiften till a-kassorna steg och det blev allt dyrare att vara medlem. Det var också dyrare för arbetare än för tjänstemän att vara medlem. Det fick, enligt Anders Kjellberg, till följd att tjänstemännens organisationsgrad inte minskade lika mycket som arbetarnas.

Efter hård kritik så avskaffade alliansregeringen från 2014 den så kallade arbetslöshetsavgiften. A-kasseavgifterna blev ungefär detsamma som före 2007 men skillnaden i facklig anslutning mellan arbetare och tjänstemän fortsatte att öka.
Anders Kjellberg lyfter införandet av inkomstförsäkring som en bidragande orsak till att tjänstemännens organisationsgrad upprätthållits. Han menar att det skulle underlätta för LO-förbunden att rekrytera medlemmar om de i högre grad införde inkomstförsäkringar.
I det här sammanhanget bör nämnas, vilket framgår av rapporten, att Livs var det första LO-förbundet som införde inkomstförsäkring för medlemmarna. Den infördes redan den 1 april 2007. Även om det inte är vetenskapligt belagt så har det säkerligen bidragit till att minska medlems-tappet.
Anders Kjellberg understryker samtidigt att det också handlar om facklig närvaro ute på arbetsplatserna, att uppvisa resultat nära medlemmarna. Det som är avgörande är vad LO-förbunden själva gör för att rekrytera medlemmar.
– Det är väldigt viktigt att satsa på arbetsplatserna, och att folk får frågan.

Relaterade artiklar