Det doftar pizza lång väg. Det är inte konstigt för här i Vansbro ligger Sveriges största pizzafabrik. Stenugnsbakade pizzor, både stora och små, glider fram på de långa linjerna. Mellan 25 och 30 miljoner per år. Nyligen invigdes en helt ny linje, så här satsas det för fullt.

Att Sveriges största pizzafabrik skulle hamna i Vansbro vid Vanåns utlopp i Västerdalsälven var det nog ingen som kunde förutspå. Men det möjliggjordes tack vare våghalsiga politiker som i början på 1970-talet beslöt sig för att bygga en industrifastighet med förhoppningen att den lediga byggnaden skulle locka företag till orten och därmed arbetstillfällen. Lokalerna försågs med både bassäng och gym vilket måste anses som ganska så framsynt på den tiden.
I början gick det inget vidare när det gällde att hitta hyresgäster. De företag som flyttade in blev inte långlivade. Men så kom Felix in i bilden 1979 som beslöt att satsa på pizzatillverkning i stor skala i anläggningen. På den vägen är det. Numera heter dock företaget Orkla Foods Sverige som driver produktionen i Vansbro (se faktaruta). Länge hyrde man av kommunen men 2010 köpte man fabriken, något som välkomnades av de anställda då det var ett tydligt tecken på att företaget satsar på fortsatt produktion i Vansbro.
Klubbstyrelsen, som bara består av tjejer, är ett sammansvetsat gäng med mycket energi. Jag träffar dem under mitt besök en regnig höstdag i mitten av oktober. De har alla jobbat här ganska så länge vilket verkar vara mer regel än undantag på fabriken i Vansbro.
– Det har hänt mycket sedan jag började här första gången. Det var 1980. På den tiden fanns bara en pizzalinje och en pajlinje, idag finns två av varje, berättar Karin Hansson, klubbordförande, och fortsätter:
– Det är fortfarande en hel del manuellt arbete även om det är stor skillnad mot för 20 år sedan. Vi är också den fabrik inom Orkla Foods Sverige där handarbetet syns, det är ganska så kladdigt skulle man kunna säga. I de andra fabrikerna går mycket av det som produceras i rör.

Pizzafabriken är den största arbetsplatsen i kommunen. Här finns totalt 106 kollektivanställda varav 40 män. Cirka 75 procent är medlemmar i Livs. Det finns också inhyrda från Manpower, hur många varierar från dag till dag, men det handlar om runt ett tiotal.
– Jag brukar samla ihop de inhyrda som kommer nya och informera dem om facket och vilka försäkringar de omfattas av. De flesta är ungdomar som kommer direkt från skolan, säger Karin Hansson och fortsätter:
– Nackdelen för dem som är inhyrda är att det inte finns fler företag i kommunen som de kan jobba på. De måste åka minst tio mil om de ska arbeta som inhyrda någon annanstans och det kostar att resa. Därför är det vanligt att inhyrda också har andra jobb som de kombinerar sin anställning i Manpower med.

Det som klubbstyrelsen valt att fokusera mycket tid och kraft på är arbetsmiljön.
– Det ska vara kul att gå hit, det är viktigt att man känner att det är en bra arbetsplats, säger Jennie Norberg, vice klubbordförande.
En stor förändring som de märkt av är att det blivit mer tydligt att arbetsmiljön är arbetsgivarens ansvar och att skyddsombudens uppgift är att ligga på och se till att brister åtgärdas.
– Det stora är att vi numera är en grön fabrik vad gäller arbetsmiljön, säger Irene Falk, som är ledamot i klubbstyrelsen.
Det ligger mycket pappersjobb bakom detta. Allt ska vara dokumenterat. Det ska göras riskanalyser, arbetsmiljöplanen ska uppdateras, arbetsmiljöronder ska göras. Systematiskt arbetsmiljöarbete är en självklar del av detta. Överhuvudtaget är det stort fokus på hälsa, miljö och säkerhet.
– Målsättningen är att vi ska klara oss helt från olyckor som leder till sjukskrivning. Som det är nu har det gått 400 dagar sedan vi hade en sådan olycka, berättar Karin Hansson.

Det här är en arbetsplats med hög trivselfaktor. Det är många som pratar om personalfesten för två veckor sedan. Då spelade deras egen orkester, Orklaz. Den utgörs av anställda på fabriken. Bland andra Angelica Dahlman, ledamot i klubbstyrelsen, som sjunger och spelar gitarr, och Lars Nordin, som jobbar i lagret, som spelar fiol och är riksspeleman.
Medlemmarna i Orklaz möter jag ute i produktion. Inte bara de utan också deras supportrar. Helt klart är det många som är stolta över att ha tillgång till en egen orkester. Den har också nyligen varit runt och spelat på de andra fabrikerna inom Orkla Foods Sverige när de haft kickoff för den nya organisation som nyligen sjösatts.

De arbetar tvåskift på fabriken. Längst ner i ena änden av fabriken, denna torsdagseftermiddag, är Britta Granberg upptagen med att blanda pizzadeg. Det blir under en dag flera tunga byttor som hon drar runt och det känns i kroppen. Hon har arbetat på fabriken sedan 2002 och talar även hon om den fina gemenskapen och personalfesten.
– Jag känner de flesta som jobbar här. Vi gör rätt mycket saker tillsammans utanför jobbet. Det händer att vi gör resor och så har vi en friskvårdsgrupp som ordnar olika aktiviteter.
Inte långt ifrån är Helena Hedström upptagen med att städa inför kommande skiftbyte. För stunden handlar det om att få bort så mycket som möjligt av mjölet för att minska halterna av mjöldamm i luften.
Helena Hedström är egentligen bara inne helger men jobbar just nu en dag extra i veckan fram till jul. De andra dagarna driver hon en inredningsbutik tillsammans med sin mamma.
– Det är ganska så olika jobb. Här har jag många arbetskompisar, det har jag inte i butiken. Det är lite klurigt att få till det hela så att alla arbetsgivare blir nöjda, men jag har bra chefer, säger hon och ler.

Längre ner vid pizzalinjen sitter en ung kille med fullt fokus på gräddade pizzor som glider fram på linjen. Han heter David Isaksson, är 21 år och inhyrd från Manpower. Det är hans andra arbetsdag och hans första jobb någonsin.
– Jag har sökt mängder av jobb men det har varit jättesvårt att få. Jag var hit till fabriken och frågade och blev då hänvisad till Manpower. Då ringde jag dit, det var sista ansökningsdagen visade det sig, och så fick jag jobb.
Han har inte riktigt klart för sig vad det innebär att vara inhyrd. Det han vet är att han ska jobba på fabriken fram till jul. Just nu kollar han att rätt antal skivor korv hamnat på varje pizza. Han vet inte heller något om facket men ska snart få information av Karin Hansson.
Det är ett fåtal av de som jobbar ute i produktion som har invandrarbakgrund, som Fetije Latifi. Hon kom hit som flykting från Kosovo för ganska så många år sedan. Först arbetade hon inom äldreomsorgen. Efter ett tag kom hon att söka sig till fabriken då hennes man jobbade här och talade väl om den.
– Jag trivs väldigt bra, alla här är snälla, säger hon samtidigt som hon har fullt upp i pajberedningen.
Wanpen ”Nock” Larsson är också född utanför landets gränser, i Thailand. Det var kärleken som ledde till att hon hamnade i Sverige. Även hon arbetade den första tiden inom äldreomsorgen innan hon sökte och fick jobb på fabriken. Just nu står hon och fyller på kapslar vid linjen där pizzorna packas.
– Vilken bra fabrik vi har. Vi har bra ledning och facket här är också bra. Det är lätt att få svar på de frågor man har.

Det visar sig att Karin Hansson, klubbordförande, och en annan arbetskamrat för tre år sedan rest med Nock till Thailand och besökt hennes familj. De var där i sju veckor. Nock lyser upp när hon berättar om besöket, det var stort låter hon förstå. Det var även stort för dem som var på besök.
– Det var verkligen jättekul. Vi fick se ett helt annat Thailand än vad turister i vanliga fall gör, säger Karin Hansson.